JohnVonAnder

Jag gick tillbaka, tittade tillbaka, tänkte på vad som hade hänt. Scenariot spelades upp för mig, baklänges, framlänges, och som små enheter i ett stort spektrum av fixerade valmöjligheter. Jag kände till dem alla, för vilket val jag än gjorde tycktes det vara jag som blev skurken, och offret. Tiden stod stilla vid det där tillfället. När jag stod där då, tycktes allt så uppenbart, jag såg det från en vinkel, från början till slut. Ingen efterklokhet kunde rädda mig där. Jag skulle plocka bort det onda, jag skulle rädda dagen, någon annans liv.

Det tog ett tag för mig, många pusselbitar att lägga ihop. Ingen helhetsbild fanns då, bitarna var utspridda. Tankar och handlingar, skuggor och hinder, som små misstag som jag så lätt trampade i. Men det gick alltid att återställa, lägga i backen, veta vad som hänt men gå vidare, både bättre och sämre till mods. Ett misstag utvecklar min framtid, för det bättre. Jag låter en skugga leva små delar av mitt liv, den tar alla smällar, den förutser mina misstag.

Men i slutändan står jag där ändå, det tillfället, en kram ifrån livet. Kroppskontakt som vid det exakta tillfället exploderar ut i en medvetenhet. Det var inte jag som räddade någon, jag såg det från fel vinkel. Jag tittade från början till slut, istället från att se det från slutet. Den motsatta riktingen gjorde mig till monster, och vände på orden. Jag var orsaken, jag var inte räddningen. Händelserna spelades baklänges för mig och efterklokheten sa att monstret blev hjälte. men för mig blev hjälten blev monstret.

Tiden lägger i backen, ibland. Ljuden går baklänges, Händelserna blir omvända. Men jag brukar tänka på det, för när jag gör det är det jag som är hjälten, jag som räddar från onda, jag som gör allt bra. Det saknas bara en verklig kontakt, en förskjutning av tiden. Då är det jag som lyfter bort bördan, får det hemska att försvinna. Men det går aldrig längre än till ruta noll, där mina verkliga beslut står för införlivandet av framtiden, och glömskan av det allt som hände innan. Jag vet inte vad som händer, bara att tiden går framåt, tills jag tar nästa beslut.

Meningslösheten plingar på. 20 minusgrader känns aldrig så varmt som första gången det kändes varmt. Tingens lilla resa till sin plats blir ganska rolig när de blir tagna ur sina sammanhang. Dess motsats blir som en uttråkad överhettad motor på gränsen till att skära ihop. En cirkelformad ljudspridare som mest irriterar tappar sin funktion när den ges denna motsats för motsatsens syfte. Motsatsen till detta i sin tur blir en mycket trevligare företeelse, åtminstone resultatet. Det ger människor rätt, genom ritualmässiga bestämmelser som totalt saknar något inre sammanhang. Det gemensamma är i motsatserna, förutom att de är motsatser till något, är att de har ett särskilt och samma värde för alla. Det tar över när dörren öppnas, men ingen är där, när inget är där förutom årstiden som på något vis alltid framstår som sorglig. Kyla känns, snö faller ner och skapar en dov stämning. Känslan den situationen går hand i hand med meningslösheten, men bara efter att det blivit meningslöst. Dörren öppnas, och den stängs. Det är dörrens lilla resa. Alla de borttappade små resorna hänger envist efter allt och alla. De ser till att trevliga företeelser blir just det, istället för tagna ur sina sammanhang och roliga, tragiska. Det är ingen hand förutan en fantomhand. Gemenskapen öppnar dörrar, för det gemensamma med motsatserna är genemskap.

Men det gör det ändå ganska värt att veta att det där ljudet, som irriterar, bara är där för att dess motsats finns. På samma sätt som motsatserna avskyr varandra per defnition, så finns den ena bara där för att den andra gör det. Och tingen kan göra sina resor, hur många gånger det vill utan att skapa något redigt eller bra, eller någonting över huvud taget, för det betyder bara en sak, Upprepningen som ligger i tingens natur, oavsett vad det är, får bara en meningsfull innebörd när de är gemensamt skapade. Balans är bara rolig när den är nära balans, för balans är ju ingenting. Balans är för övrigt ett ganska roligt ord, ljudmässigt.

One Death one Try
One life one cry
One shot and you'll die
My God
Should have left you to try

Det går framåt, utlagt som en motorväg mitt i kaoset. Avgöranden finns ständigt närvarande, hela vägen. Bladen från kaosblomman plockas av, älskar, älskar inte. Det viktigta blir att göra, för att få den rätta muskeln att användas som något utöver sin egna existens. Det kan antingen falla, eller vara hissens maskin, det som drar. Ett icke-görande kommer bli ett skrikande fall ner i hisschaktet för att sluta i en pöl av bitter fundering. Ett saftkalas där saften består av efterklocka tomater i kö till giljotinen. Här kan bröderna, äpplena och päronen titta upp från botten i glaset, botten i hissen, och undra; Vem är det som får allt detta att fungera? Istället för att trycka på våningsnummer 13 som en gest för dess egna inneboende komedi. Nej, man överaskar inte röd med röd färg.

Blinkar höger men svänger vänster, orden är meningslösa i sig, och vägen är den ensammes resa, inte för att den är ensam, utan för att vägen skapas individuellt. Ingen annan kan komma in på en stig man inte förstår, eller en väg man inte kommit fram till. Ändå står alla där, utan vare sig färdmedel eller förståelse för vägens uppkomst eller användande. Konsekvenser leker som små barn i ett luftslott, studsar mellan väggar, fram och tillbaka, i ett avläsgset svart, gömd i det öppna sinnets döda vinkel, i ett för oss både konstruerat och orättvist faktum som den rättfärdiges väg till paradiset genom och bort från kaoset, och galenskap. Men variationerna har släppts fria från sina skapare, de har förfrämligats. Det yttersta ledet har klippts av. Världen skapar inte oss, vi skapar världen. Vi anpassar oss inte efter världen, världen anpassar sig efter oss. Faktumen återskapar sig själva genom ett medium av kött och blod. Det mest självklara behöver inte ens beskrivas med ord. Den totala härdsmältan tackar för sig.


Man kan ändra åsikt, utan att förändra sin personlighet. Man kan lita på vettiga resonemang, mer än självklarheter. Tvinga inte andra att handla utifrån en dikotomi, när där inte finns någon. För i den konkreta verkligheten, bortom alla självklarheter, ligger val och handlingar på ett kontinuum av faktorer.

Så här kan det se ut. Tomt. Ibland händer det bara. Det handlar inte om otur, eller klantighet. Det bara händer. Det sätter igång kroppen, blodet rusar till huvudet, värmen sprider sig, bräns i nacken. Jag kan titta en stund, med tom blick, fundera på vad jag ska göra nu. Det hjälper aldrig riktigt som jag vill, det får inget att komma tillbaka, inget att bli som man vill. Kan titta tomt tills någon möter ens blick. Ler oftast lite, känner lugnet i kroppen, känner bomben explodera i mitt huvud. Fel, brukar jag tänka. Det blev fel. Men jag kommer på mig själv allt snabbare. Det är inte fel, det är fel som är fel. Det är fel som inte får tillbaka något. Häri blir ordet fel, ett felaktigt framplockande av fel. Det är inte fel jag behöver. Det är något annat. Jag behöver det jag vill ha, och jag vill inte ha fel. Därför kommer jag inte ha fel. Därför gör jag det jag vill för att få det jag behöver. Det här är vad jag behöver. Jag behöver veta vad jag behöver. Så länge jag vet det, vet jag att det inte finns något fel. Ett fel är inget fel förräns det begåtts, och felet finns aldrig inbyggt i någon händelse förrän jag tillskriver händelsen ett fel. Jag tillskriver händelser, efter det jag behöver. När jag vet vad jag behöver, blir det inga fel. Men saker händer såklar, men ingen otur, ingen klantighet, inga fel. Kom på vad jag behöver. En sak är i alla fall säker, fel behöver jag inte. Jag behöver bara.

Så jag låter bomben explodera, låter det smälla, låter kriget bryta ut. Jag iakttar en stund, känner värmen komma och försvinna. Ingen skadas, ingen kommer få det över sig. Jag låter det vara, det är inget fel, det är bara en reaktion som ger mig kraft att ge mig det jag vill ha. För alla utkämpar sina små krig, alla känner sitt sinne och sitt ursinne. Ibland får andra känna på våra ursinnen, för att man gjorde ett fel, istället för det man ville. Saker blir ofta inte mer än det man säger dom vara, och det tenderar att bli verklighet.


Om jag kunde skriva så fint som musik skulle du få veta hur många färger som finns i dig. Färger som man inte kan se men bara känna och förstå. Du har mer färger i dig än det finns ord för olika färger. Om jag kunde tala alla språk skulle du få höra alla ord som finns för vacker. Och för varje ord skulle du jag ge dig en känsla, något att minnas, en egenkomponerad regnbåge, i alla världens hörn. Om jag får förstöra dina planer, ska jag ge dig ett eget plan, så att inga avstånd kan bli för stora. Om jag får förstöra dina planer, ska jag göra dina drömmar till dina planer, dina drömmer till verklighet.

I ord av försvunnen förståelse blir min mening enkel och ordnad. Jag såg människorna rusa förbi, jag visste precis vilka de var. Jag skapade mig själv, när jag såg dem. Det blev en kvalitativ skillnad, men det var ändå samma sak som innan, jag såg det lite annorlunda. Gud måste blivit förvånad när han plötsligt var där, skapad, påtvingad uppgiften som skapare. En tråkigt uppgift, en hjälplös uppgift. Vattnet rinner bort, ner på ytan. Där vi alla trampar runt i dammet av tystade röster, av ord som försvann. Det som sagts blir till grunden, vare sig det är rätt eller fel. Jag bläddrar fram i min ordlista av möjliga möten. Enkelheten är oftast bäst, inte för att det blir lättare, men för att det blir rättare. Så i efterhand blir alla tillrättavisanden omedvetet tillrättavisade, som en naturlag.

Du kan vara arg, och svära över saker. Du kan vara ledsen, och gråta. Men i slutändan måste du släppa allt. Om en tidigare händelse inte minns, är det inte för att det inte fanns, det är för att det inte fanns något att minnas. Om en senare händelse inte ger dig något, är det för den inte finns. Ibland får saker flera betydelser. Ibland betyder de olika betydelserna samma sak. Då gör det inget om det blir fel, för så fort man gör det där som är så rätt för en själv så kommer till en. Man förstår. Ibland spricker molnen upp, åt alla andra håll.

Mål som glömts bort, ger mig en rädsla klädd i päls. Jag glömmer bort vad jag vill göra, o gör bara det som jag ska. Skapar minnen, som jag sett på tv. Det skulle vara trevligt, att göra något. Men jag måste dela in det i rätt och fel. Jag måste minnas de saker jag gjorde rätt. Det gör jag. Jag ser inte saker utanför mig själv som något främmande, jag ser det som en droppe vatten i ett hav, det blandar sig lite, flyter runt, och det blir snart svårt att skilja på vad som är vad. Jag är er som gör mig, jag är allt som jag skapat, det gör mig glad. Jag finns, alltså tänker jag. För jag är ni, o ni kommer alltid finnas.


Här kan jag se soluppgången, här kan jag se havet. Det går att känna lukten av vår, eller lukten av regn på asfalt. Här kan jag åka hur fort jag vill, känna acceleration. Här kan jag sitta på en filt under träden en varm sommardag, eller åka pulka tills jag är genomsvettig av skratt. Jag kan titta ut från höga höjder och se hur stort blir litet. Här kan jag se månen på stjärnhimlen en klar natt. Här kan jag räkna mina lyckade upptåg, mina galna idéer som blev mer rätt än vad jag visste var möjligt. Här kan jag ta det lugnt utan att somna. Här kan jag lära och få. Här kan jag älska och leva. Det är en ganska bra plats.

Glöm inte bort att ge saker tid. Det behöver inte ta tid, det behövs bara att du minns, och ger. Då släpper tvånget

Jag borstar av ännu ett dammigt minne. De pappersark som används är inte mycket olika de riktiga, till slut vittrar de sönder. Skillnaden på använda dem blir inte bara att de bibehålls, men även att de förändras. Vem finns sig i att inte minnas något självklart? Det gör ingen. Delar kan tydas, annat kan bara antas. Det verkar meningslöst till en början. Men det gör nog det mesta.

Jag tänker med skallen, när jag sitter i min stol. Jag ser händelserna innan de händer, ser förflutet som jag vill se det. Jag tänker högt, pratar med mig själv. Jaha minsann, så kan det vara. Justerar framtiden. Jag tänker med hela kroppen, jag vet att det kan göra ont.

Jag sätter mig i skiten, det blir en längre och jobbigare reda varje gång. Jag tar mig upp. Jag spelar schack med döden, för det är ett oundvikligt val. Ingen vinner någons de spelen. Men det räcker alltid med remi. För Döden är inte stor, Döden är inte duktigare än någon. Han vinner bara när andra väljer att ge upp. Men alla de andra spelen är vinster.

Jag är trött nu
Försvinner iväg
En ändlös stund
En sista utväg
En livslång blund
Jag sover nu

Din historia är inte tråkig, eller vanlig. Livet kommer bara en gång i taget, bara en. Så du ska inte leva någon annans liv eller tro att de är mer viktiga, bara för att de är mer dramatiska. Det som händer spelar roll, kanske bara för oss, men det spelar roll. Om livet kan vara bra, kan det vara dåligt. Om livet är ett levande helvete, krossar man nya hjärtan med sten, bara för säkerhets skull.

Letar efter mönster
Funderar lite till
Tittar genom mitt fönster
Det går bara jag vill
Delar det på mitten
Mer än hälften försvinner

Var kommer det ifrån, o vart försvinner det?
Känns som det sitter kvar, som ett nät inuti i mig, runt mtt kött, mina ben, runt min hjärna och mitt hjärta. Håller livets substans utanför. Sinnet smalnar av. Det blir ett magert innehåll.
Det blir
som om
inget hade hänt. Bara upplevelsen kvar, som en enda entitet, odelad, Helt sann i sin form. Det är sig självt, och det stirrar tillbaka frågande när än det tänks på. Som om det ville ändra på sig.


För att livet ska bli vettigt krävs det idioter, det krävs felsteg och klavertramp, det krävs konstiga saker som man aldrig kan förstå. Det vi vill ha kan bara finnas gentemot det andra, som vi inte vill ha. Det som ger oss mening kan vara det vi hatar mest av allt. Det som får att förstå kan vara det som får oss att sluta med det vi gör, helt. Mycket finns hos dem som avvaktande ser på, eller passivt följer med. Hitta dem i tid, och ge dem det de inte vill ha, förändring. Man är kvar som alltid, gör som man gjorde. Men anledningen till att man gråter nu, är inte samma som innan.

Bara ord håller dig kvar
Bara tid gör det givande
Bara lek som är allvar
Bara jag gör dig levande
Långt där inne, bakom stenhård rädsla

Jag känner mig delaktig, ibland. När jag är med de jag gillar, vänner, eller hemma hos familj. Delaktig i livet. Något görs, något blir gjort, saker skapas. Jag känner mig ensam, ibland. När jag sitter själv vaken på natten, när det inte finns någon att dela prat med. När det inte finns någon som kan lyssna. När man har energi i kropp och skalle, när saker vill ut. När andra katalyserar en själv.

Det finns en mittpunkt, som man närmar sig lite då och då. Den rena kärnan av delaktighet, av förståelse, längtan och skapande. Det byggs ett torn av liv runt en smal ömtålig mitt av önskan och viljan. Murar av runtomkringbyggande stabila enkla uppfyllda behov skyddar det, samtidigt som den ömmaste punkten är önskan och viljan i sig själv.

Det finns många sätt att se det på, att formulera det på. Det här är ett. Alla sätt är bra sätt. Alla varianter på samma sak ger djup och bredd, en extra dimension av samma utgångspunkt.

Ingen är hjälplös. Människor är aldrig hjälplösa. De väljer bara att blunda.

Fram och tillbaka. Jag kommer fram till början, till slut. Börjar förstå, börjar ser hur det hänger ihop. Tittar alltid på steget bortom det rakt framför näsan, och missar poängen, tanken, kärnan som talar om vad som håller på att hända just nu. Jag ömsar bort det förgångna jaget som bestämde vart jag skulle befinna mig nu, byter färg på mitt filter till världen utanför mina tankar och funderingar kring mitt nästa steg. Ett steg i en riktning fri från rätt och fel.

Jag undrar fortfarande vad som hände. Jag förstår inte varför. Vissa löv kommer aldrig falla av träden. Alla andra måste gå igenom ett kretslopp för att få vara med igen. Precis som löven har jag inget val. Omedvetet går jag igenom förskräckelsen. Det känns nära inpå, det ligger intill. Träden står kvar, löven blir till jord, jorden ger träden näringen till nya löv. Det är där, precis över marken, så nära, så långt bort, så hånfullt, så fast i sin form utan någon möjlighet att sträcka ut en hand till det som ligger precis rakt framför och väntar på en. Det är i alla fall så det ser ut. Men sanningen är att det som väntar på en inte finns. Det finns inte förrän man håller det i handen, förrän man har tagit sig dit, till sin föreställning om steget efter nästa. Ändå håller det mig fastkedjad, bunden. Jag måste följa regler som existerar i en annan värld.

Mina idéer och tankar, funderingar. Vad tjänar jag på att göra vissa saker. Utnyttja, lura, manipulera, kontrollera. Jag kasserar lösa ändar på andras bekostnad. Jag knyter ihop andra, på min egna bekostnad.

Det vita pappret varpå vi började skissa blir ofta fullt med kladd, vissa rörelser blir ansträngda och svåra. En del suddas, annat göms bakom bilden av något annat, mer acceptabelt. Värderingen blir ofta godtyckligt negativ och får en liknande verkan på våra dagar, timmar, minuter och sekunder. En sekund av lycka, en timme av förtvivlan. En förhoppning som får oss att gå vidare, ta ett steg till. Ett ord fäller allt hopp. Fallerat, raserat...kastrerat. Förståelsen blir likvärdig med olyckan. För man vet aldrig hur lycklig man är.

Ett plus ett blir tre
I förhoppningens stund
Oförståelsen kliché

Ett plus ett blir noll
I sanningens stund
Förståelsens bakhåll

Problemet med oss själva är att det vi ser oss själva som inte finns. Det blir alltid så svårt. Vi ger upp. Meningslösheten genomsyrar alla försök till närmare eftertanke, så vi låter bli. Man stannar på sin välkända mark, där inget farligt kan hända. Kanterna består av mörkt någonting som vi inte ens behöver blunda för, eftersom det inte syns. Så effektivt är det. Hur man än vänder och vrider på det verkar det aldrig stämma. Okompatibelt, framtvingat. När man tänker efter så minns man oftast inte, det man vet är snarare känslan av att man vet, så man behöver inte göra sig besväret att försöka minnas. Vad säger det oss?

Vi är uppfinnigar. Vi tittar på bilder, vi har speciella kläder, vi har vissa vänner. Det är du, du kör en viss bil, din bil. Du bor hemma hos dig, i ditt egna. Du, ditt. dina. Allt utanför din kropp. Det är ditt förlängda du. Du röker, du har åsikter. Vissa saker är konkreta, andra abstrakta. Du joggar ibland, du gillar viss mat, du har en favoriträtt. Du möblerar ditt rum, du tvättar dina kläder. Du bestämmer över dina saker, eller?

Det är inte så stor skillnad på stolen du sitter på och din vilja sitta på stolen. Stolen kan påverkas med viljan. Människor kan påverkas med viljan. Om ordet magi har en form så är det det här. Världen påverkas av dina tankar. Det handlar inte bara om orsak och verkan. Det sitter ihop, det är faktiskt ingen skillnad alls, det är samma sak. Frågan är inte vem som är orsak, frågan är vad. Skulle vara hemskt att inse att din matta på golvet var orsaken. Är det egentligen så långsökt?

Du ger svar på tal. Andra människor kommer alltid att undra. Andra människor kommer aldrig veta, eller hur. Ingen anna än du kommer veta vem du är, vad du vill, vad du kommer göra, hur du ska göra det. Bara du. Men ändå kommer du inte att finnas utan de andra, både genom deras vetskap om dig, och genom ditt sätt att uppfatta hur du uppfattas av andra. Du har många historier i skallen om saker du upplevt. Saker som gör dig till du. Saker som kanske bara du vet i din nuvarande situation. Vem är du?


Problemet som sagt, är att vi ändå inte ser oss själva som produkter av våran omgivning, utan som egna frigjorda ting. Problemet blir således att vi kopplar bort världen, samtidigt som vi låter den göra valen. Gräset är grönare på andra sidan, för den andra sidan kommer ge dig saker du inte hade förut. Precis som dina armar och ben, kommer allt ditt finnas där SOM du, de kommer vara du åt dig. En spegel visar inte vem du är, en spegel svarar inte på frågor, en spegel ger inte svar på tal.

För det man sysslar med är problemlösning. Frågor, svar. Hjärnan lär sig vissa saker så bra att man inte behöver vara medveten om dem längre. Någon ler, han är således glad. Personen känner sig glad, Personen känner en känsla av att vara glad. Du vet den känslan, alltså vet du hur personen känner. Frågan blir är då vad andra visar för uttryck. Svaret blir det vi ser och hör och känner. Och det blir bara förståligt när vi vet känslan. Utan vetskapen om den skulle vi inte förstå. Utan vetskapen skulle vi inte ens ställa frågan. Svaret beskriver alltså frågan innan vi ställt den. Utan vetskapen om en andra sida, ställer vi inga frågor om den. Allt hänger ihop som sagt. Det måste det göra. Svaren är som slutet. Frågan är som början. Man kan lika gärna vända på det. Det som händer emellan är en formulering, en förklaring, ett framställande av ett likhetstecken.

Koppla inte bort
Titta dig omkring
Låt det hänga ihop
Låt det vara magi
Låt det vara du

Dagarna rullar på. Vad är det som händer egentligen. En konstig stund. När du sitter och tittar, andas in, andas ut. Ljud från människor runt omkring. Det var annorlunda innan. Du är här nu. Det var en lång väg hit. Dörrarna bakåt är stängda. En handfull felsteg gav det rätta svaret. För det måste vara rätt, det som är nu. Det måste rättfärdigas. En sätt att göra det är att stänga sina dörrar, stänga ute det som inte stämmer in. Ånger finns inte med i någon formel för agerandet. Alla drar alltid det längsta strået. Ändå sitter så många, och tänker, i efterhand. De vet vad som styrde deras handligar. Det är alltid samma sak. Känslor utan ord, oacceptabla förföranden, oärliga syften, orättvisa målsättningar för den enskilde. Det är inte slutet som definierar de stängda dörrarna. Det är feghet, dumhet, rättfärdigade tomma ord riktade i altruismens riktning. Det finns ingen tillfredställelse annan än den räddas undvikelse för konfrontation. Dörrar är inte stängda med lås, inga galler håller människor borta. Murar av betong är lika verkliga en tanken bakom, Idén till nästa steg funderas ofta ut efter steget.

Det finns alltid mer att utläsa i motsatsens betydelse. Om något är, kommer det alltid finnsa mycket mer som inte är. Titta bakåt en gång till, du glömde något, det gör man alltid. Det finns ingen fasthet i beslut som inte kan upplösas. Det är alltid mellanliggande ting som påvisar relationer. Inga objekt kommer vara av sig själva, därför finns inga egentligen egenskaper hos en viss sida. Det blir väldigt ogripbart för handen, för tanken. Tanken blir det som vi använder, men tingen blir det som vi anklagar. Man lyfter ingen hammare med handen. Man spikar inte igen dörrar med spik. Man låser inga dörrar med nycklar. Ändå finns de där. Du vill inte stänga någon dörr bakom dig för att ta dig framåt. Du vill stänga den för att du är rädd. Du vill undvika en labyrint som inte finns. Det blir verkligt i drömmarna, viilka de än är.

Du finns i varje val jag gör
Långt där inne någonstans
Jag kommer tänka på det när jag dör
Vad gör man när det inte finns nån chans
När inte någon hör
Men det spelar ingen roll
För du finns inte alls

Alla vill vi bygga upp våra små borgar för att skydda oss och ha det bra. En bra grund är så klart mycket bra, Beroende på hur långvarig man tänkt vara. Men för eller senare tänker man sig nog vara ganska så långvarig. Då gäller det att man plockar fram alla de fiffiga kunskaper och verktyg man har för att påbörja sitt arbete, arbetet med sig själv och troligen med flera andra också. Det är något som varje enskild måste göra själva, alla måste ha en egen grund. Det blir som en förutsättning att man ska kunna skapa nånting. Det är som pennorna eller penslarna, det är som färgen och pappret, för att kunna rita också måla. Ganska enkla saker, ett barn kan rita, även om det bara blir kladd o cirklar o olika färger. Men de flesta lär sig det dära. Kunskapen är inte särskilt svår att komma över. Sen vad man gör med den kan vara lite olika.

Det som är så konstigt är bara när man saknar papper och penna. Man vet precis hur man ska sätta igång, kanske mer än så, från grund till topp. Men det går inte. Det enda man kan göra är att måla på andras papper. Bygga vidare på redan skapade grunder. Man kan gå hur långt som helst på det sättet. Andra märker inte när deras grunder lånas eftersom det sker hela tiden. Allt är sammankopplat som en enda stor vanföreställning om hur saker måste vara. Men allting måste vara på något vis, och eftersom det saknas grund i alltingets natur kan det se ut hur som helst.

Man måste gå ut får att komma någonstans.

Det känns svårt, eller hur, att få ihop en bra grund. Ibland är det bättre att riva och börja om, när kunskapen förändras. Mekanismen för uppbyggandet säger att alla måste göra det enskilt. Det är därför så besynnerligt att det enskilda görs på andras villkor. Den stora vanföreställningen ger oss lugn och gör det lättare, mer hanterligt, den får oss att vara oss. Det är därför så viktigt att det enskilda görs på andras villkor. Det får oss att bli sjuka, att bli konstiga, att inte orka mer, det får oss att bli något annat. Det hela görs i allmänhet på ett sätt, det slås in oss på samma sätt som vi lär oss tänka, med ord. Ordet säger oss vad som är fel, vilket verkar vara det alla vill veta. Känslan där bakom säger vad det är vi vill, vilket verkar vara det alla behöver veta.

Även de snällaste kan sänka andra under ytan, utan att själva veta om det.

För när allt kommer omkring så har du inte kvar det som du en gång såg som det största. Det är utbytt, hundra gånger om. Det är en tom kärna. Hat bland knivskarpa ord, för mycket fel och oförståelse som uppgrävt ur en bödels grav. Ett onödigt blodspill av sinnets ödmjuka längtan, Urholkat, avskalat, bortkastat. Tillfällighetens hånskratt ekar aldrig så högt som när du tittar tillbaka på förvandlingen av ditt hittils största ögonblick. Förvandlningen till vansinne,raseri, till bitterhet och fördärv. Du är utbytt. Det står skrivet i sten. Enda chansen till förändring är vattnets slöa erosion, och det enda vattnet som faktist hjälper är det där som kommer från molnen, från rörelsen. Så ta din tid, titta så mycket du vill. För det är det enda du kan göra, titta på. Du vet inte ens om det kommer regna, och förmodlingen skrev historien sig själv på ett torrt ställe. Handlingarnas skuggor lever vidare med sina spel, alltid lite för livligt. För du vet ju redan, du känner redan till. Du har alldeles för bra koll. Du vill måla om världen. Men gör inte det, för det blir varken äkta eller roligt. Flytta din sten, ta upp den, ta med den, håll fast i den, det är du ändå tvingad till. Du inte kan släppa din sten, men du kan träna och dricka mjölk så du blir stark.


Antingen är det du som står där och skjuter, eller så är det du som blir skjuten. Det ena leder med nödvändighet och omständighet till det andra. Som en omvänd parallell mot äta eller ätas, döda eller dödas. Dö kommer du. Ätas kommer du. Skjutas kommer du inte, eller hur. Du är redan skjuten.

Du vill inte göra det men du gör det. Någonting säger dig att det är fel. Ingen vet att du gjort det, men alla vet det. Alla gör det. Man gör det. Det konstigt nog bara den där personen, den där "man", som faktist inte är en person, inte heller flera personer, som stoppar dig från det uppenbara, att göra som du egentligen vill. Det går att se det i andra. Dig själv. Titta på reaktioner, titta på ögon, på ansikten, titta vid rätt tillfälle. Någon svarar, en annan frågar, och du undrar vad du fick veta. Sömnen ger dig konstiga svar, obegripliga svar. Du har ditt sikte inställt. Oron trycker på. Du skjuter så klart, det är så man gör. Och med ett ohyggligt läte sköt du dig själv i ryggen. PANG! Du är död.

Tyst och stilla skapar kaos. Du vill inte bo i en den där världen. Bara ur språk du inte förstår kan du få ihop pusselbitarna. För ingenting finns där för dig, ingenting är gjort för dig på förhand. Den mörka delen ser dig när du blundar, när du vänder dig bort, när du tror att någonting annat än du själv ska få det att gå ihop. Bitar kommer alltid falla. Du möjliggör, du hindrar, i just den ordningen. Ramen för helhet finns i alla färger som du kan se, och några till. Det som gör det så härligt är att du kan ge bort det tydliga till andra. Det som gör det så hemskt är att du är blind för din egna skapelser. Det är det vi har alla de andra till. De som finns där ute, utanför det fyrkantiga rummet av raka linjer, som abstrakta målningar som varken visar något vett eller någon förmåga att sakta ner. De är påtrångande, de är välkommna, de är allt som är fel. De får dig att vända dig om även att du vet att det inte finns något där. De som får dig att greppa efter bitar i tomheten. Du tittar ut, men bara mörker tittar tillbaka. Regnet av pusselbitar är där ute. Marken är blöt. Rummet är torrt. De andra finns överallt. Du har byggt in dig själv i en stilla värld, undan regnet.

Någon man levt med länge. Någon som man känner så väl. Om man tar alla de tillfällena man haft, alla skratt och alla tårar. Om man vet allting om den personen. Alla de mörka hemska hemligheterna som de konstant gör allt för att ingen annan ska få veta, som de jobbar så hårt för att inte visa andra. De sjuka tankarna. Allt otäckt de gjort. Det oförlåtliga som ingen vet. När man ser allting. Hur går man tillbaka utan att förändras? Hur förlåter man?

En intensiv medvetenhet skrapar mot insidan av mina ögon. Den gröper ur mig innifrån, Det är klor runt allt jag tittar på. Det som bara ser tillbaka på mig som något fint, som ögats blanka reflekterande yta. Du ser dig själv när du ser mig i ögonen. Men det är inte tomhet som ekar i mitt huvud. Det är uppgivenhet. Jag klappar dig på kinden, säger något fint. Ytan bestämmer. Insidan är aldrig densamma. Det är inte förvirring, det är skräck. Jag säger att jag inte vet, men jag vet vad det är. Det är panik. Självklart vet jag vad det är. Det är det som gör det så svårt. Hur går man tillbaka?

Effekten av stillastående är som en frätande ånga. Ovisshet sliter sönder. Vetskapen får dig att stanna upp. När du ser dig själv i spegeln, i ögonen, i relfektionen, på andra sidan, och tillbaka, då kommer insidan ut. Ut på insidan. Det kommer vara föralltid fel, Felet kommer begås i konstanthet. Jag vet hur man går tillbaka. Jag vet att man förändras. Klorna är inte en dålig sak, inte det andra heller. När man ser tillbaka går man tillbaka. När man går tillbaka står man inte stilla. När man inte står stilla förändras man. När man förändras förändras andra. När jag förändras, förändras du. När du förändras, då kan jag förlåta dig. Jag vet hur man går tillbaka. Jag kan fortfarande se dig irra omkring i den labyrint vi skapade.

Lägg ihop alla de tillfällena